Onsdag

Mitt i veckan, jag är dagvilsen av allt vabbande och fick för mej att de var torsdag... sen måndag.. Men de var ju onsdag, Bonde söker fru och Greys anatomy. Sånt får man inte glömma.

Oliwer blir aldrig frisk stackarn, hostar så han spyr och är sej inte alls lik. Sover flera gånger om dagen. Stackars lilla hjärtat. ❤ Men däremellan är han pigg som bara den. Härjar järnet för att sen bara bryta ihop och grina. Försökte få tid på vc men dom rekommendera receptfritt så får ge de en chans annars försöka få en tid innan helgen. Wilde hade feber en sväng imorse med, han fick lite smått panik när han mådde dåligt och börja gråta. Men på han botas allt med Alvedon så 20 minuter senare var han frisk igen. Har iallafall varit en ganska behaglig dag idag, Wilde har varit lugn (nog för att han är det för det mesta men både trots och tristess har märkts av dom senaste dagarna) och inte så uttråkad trots att vi suttit hemma. Oliwer sov säkert 2 timmar mitt på dagen då kunde jag sitta uppe hos Wilde medans han byggde lego och dricka kaffe. Härlig stund mitt i all sjukdom, gnäll och gråt. Sover på nätterna gör inte Oliwer heller, de har han å andra sidan aldrig gjort men blir ännu sämre nu när han inte mår bra och sen i söndags har dagarna startat 04 nånting varje morgon förutom en dag då var hon 05 nånting. Imorse var jag så sjukt trött så jag höll på att börja gråta, helt slut! Fridde gick upp med han så jag fick iallafall sova tills 5 minuter innan han var tvungen att åka till jobbet, guld värt ❤

Imorn lämnar jag sjukstugan och återgår till jobbet. Ungarna är såklart nummer 1 alltid och oavsett ifall nån skulle få för sig nåt annat men det ska bli skönt och komma ut lite också. Och dricka kaffe i lugn och ro.

Förövrigt är hemtjänsten i blåsväder igen, denna gången för att en bil stått parkerad på familjeparkeringen och när man läser folks åsikter och tankar om hemtjänsten så blir man ganska ledsen. Minsta lilla fel som en felparkering ska storas upp men aldrig nån som ser allt vi gör varje dag, allt bra och allt de där som gör att jag innerst inne är jävligt stolt över mitt jobb. Tänk om man fick ros nångång istället för ris. Folk ser verkligen ner på hemtjänst och har såna åsikter så man blir både ledsen och besviken. Tänk om nån såg och sa allt bra nångång? Eller att nån nångång skulle stå upp och försvara oss andra än vi själva då. Önskar att nån nångång lyfte oss istället för att trycka ner oss och klanka ner på oss. Utan oss skulle många behöva tillbringa sina dagar på sjukhus istället för hemma eftersom vi kan vårda dom hemma. Människor kan få dö i sitt eget hem om dom vill istället för ensamma på sjukhus, utan oss skulle så många gamla och sjuka få lämna sina hem och flytta in på boende trots att dom inget hellre vill än att vara hemma. Vi går ut på promenader, lagar mat och handlar sköter mediciner, städar och tvättar. Vi kan vara människors stora glädje i en annars tråkig ensam vardag. Men nej läser man tidningar/kommentarer och insändare så är vi totalt värdelösa, lata, tjocka, nötter, kör för fort, parkerar fel, tydligen brukar vi slänga vuxen bajsblöjor i naturen med? Och vi kommer aldrig i tid, vi är för många olika personal osv osv. Med alla åsikter och förutfattade meningar människor har om oss så är det så man knappt vill köra kommun bil eller säga vart man jobbar. Men jag gör det för jag är stolt över mitt jobb, det är inte jobb för vem som helst även om även det är en förutfattad mening. Vissa dagar är det så slitigt, man stressar, är kort om folk, det är kaos. Dålig lön, dåligt OB, man jobbar dag som kväll, helg som storhelger. Det ska sparas och man ska fixa lite mer på mindre tid. Man får inte få det för lugnt för då är nåt fel. Men trots allt detta, och alla jävla åsikter om oss och yrket så trivs jag med mitt jobb och jag har svårt att se mig själv göra nånting annat även om jag sökt andra jobb flera gånger.

Alltså ursäkta novellen så här på slutet jag var bara tvungen att få det ur mej, inte för att detta når ut till fler än mina ganska få läsare men var som sagt tvungen. Tycker denna text passar bra som avslut på detta inlägg. Eller så passa den inte alls på det faktum att jag försöker höja yrket, men en vink om vad man faktiskt kämpar mot varken dag. Stressen och allt de där... Men jag tycker den är fin iallafall, sann. Och hörre ni folk, sluta skäll så mycket och fråga lite mer i stället. Jag lovar vi berättar gärna och du kan få bli av med ett par av din dömande och förutfattade meningar. ( alltså inte bryter nån tystnadsplikt eller nåt om nån nu misstolkar mej eller så men kan väl åtminstone ta kål på lite myter och åsikter med sanningen om hur de är)


Kommentera

Kommentera här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0