Och halva jobb helgen är avklarad. Även hunnit med både det ena och andra efter hemkomsten innan jag parkerade i soffan. Tog en tur med Wilma direkt jag kom hem, hon blev lycklig över skogsturen och nu sover hon som en prinsessa i soffan. Sen tog jag bilen en omgång, är så att jag har bilen ganska mycket i jobbet  nu för att spara på mej själv så att säga och många gånger dyker det upp tillfällen då nån annan ska åka med, Vid varje sådant tillfälle har jag mer eller mindre velat sjunka genom sätet för 1. Jag har inte dammat av den sen jag fick den i juni. 2. Hela golvet bak är (var) belamrat med bla cola flaskor,hund mat,bandspelare,färg och mycket mera. 3. Stereon och alla dess sladdar har varit ett enda huller om buller. 4. Dörrfacken fulla med skräp.
Men nu serni, har jag dammat och torkat av allt fram och plockat ur allt som inte hört hemma i bilen och slängt allt skräp som jag samlat i dörrfacken. Skulle ha behövt dammsuga den också men nu ska vi inte överdriva!

Tog även och skickade dom utdöda solroserna till en sista vila i komposten. Så nu blev det genast lite bättre ute, eller jag inbillar mej det iallafall trots att jag fortfarande blundar varje gång jag ser våran mindre vackra skapelse kallad trädgård. Tyckte förresten att det var taskigt att sätta post lådsamlingen utanför här, nu måste 4 grannar njuta av våran vackra trädgård 6 dagar i veckan också. Hmm, lågavlönad trädgårdsmästare efterlyses?

Vad nu då? Borde utnyttja denna vågen av stillsam energi så kanske ska fortsätta greja? Alternativt sitta kvar där jag sitter.


Förresten blir ibland förvånad av vad som helt plötsligt är okej bara för att man är gravid. Varför är det plötsligt okej att prata med mej samtidigt som man håller mej på magen? Jag känner mej inte bekväm det, inte ett jävla dugg utan blir bara sur. Och på det är det dom som knappt känner mej som gör så. Såsom nya arbetskamrater tex. Vanligtvis håller man inte folk på magen när man pratar med dom så varför ska det vara okej när man är gravid?

Sen detta med tjockis, från dom man känner är det helt okej. Det är gulligt och inte illa menat.  Tex. kallade jag Jessica för tjockis när jag mötte henne på apoteket härom dagen, hon sa ju samma till mej. Men idag fick jag en kommentar från en vårdtagares anhörig. Hon frågade när det var dags, svarade datum och hon säger oj...ja men vissa blir ju stora. What, helt plötsligt var det inte snällt utan det var mer som att oj jag har nog ätit lite för många bullar och annat gott för jag är större än jag borde vara? Eller säga Oj så stor som nån sa en dag.En annan, det är inte två väl? Så jävla stor är jag väl inte?

Så nu är det på detta viset, känner du mej vän eller som bekant får du säga att jag är en tjockis det är helt okej OM du inte menar i som "Oj vad tjock du är" Och är du min pojkvän och pappa till bebisen ja då får du ta mej på magen, med andra ord så är det en enda människa som har rätt att ta på mej och INGEN annan! Klart slut från tjockisen. :)

Nej ska jag? Resa på mej alltså...